Krönikor Kultur

Inte Badrum eller rosa elefanter!

Krönika: Badrum
Henry Bronett
Skriven av Henry Bronett

När jag såg att temat var ”badrum”, tänkte jag: ”Något man måste till, fast gärna lämnar så fort som möjligt? Nej, det kan jag verkligen inte skriva om!”.

Då jag tillhör kategorin människor (ja, vi finns!), som inte är särskilt begåvade vad gäller inredning och därför har svårt att förstå vad Ernst pysslar med barfota på laserade parketter i bygden, bestämde jag mig snart för att inte tänka på badrum och istället gå ut med hunden.

”Tänk inte på en rosa elefant” har jag lärt mig, är ett retoriskt grepp. En mening som får tvärtom effekt. Uppmaningen ”inte”, blir omöjlig för hur ska man tänka på ”inte”? Istället framträder den rosa elefanten tydligt. Att ”inte tänka på badrum”, blev därför snart det enda jag gjorde. Tvättfat, badkar, duschdraperier, ja utedass också. Dessutom upptäckte jag att badrummet varit en plats i livet för så mycket mer än nödiga behov.

Då jag fjällvandrade i Padjelanta, stod de gamla utedassen längs vandringsleden i anslutning till fjällstugorna. Jag har nog aldrig suttit med så rofylld, vacker utsikt! Och badrummet i Paris dit jag och en förälskelse drog oss undan från en skränig fest. Hon halvliggandes i det rosa, torra badkaret med ett glas vin, jag på wc-stolens nedfällda lock,  kände golvvärmen under fötterna ända upp till hjärtat. Vi talade förtroligt till tidig morgon, då vi båda satt i badkaret.

Som sexåring låste jag in mig i ett badrum en gång, rasande på mamma. Hon hade bestämt att jag inte fick vara uppe utan skulle i säng! Fast jag ville ju lyssna mer på Floyd Paterson. Vi tillbringade en jul ihop Patersons och Bronetts (fast det är en annan historia). När Floyd knackade på badrumsdörren och frågade om han fick komma in, vågade jag inte annat än låsa upp. Där satt vi på den tjocka badrumsmattan och den väldige Floyd Paterson, amerikansk tungviktsmästare i boxning, talade med mig om livet. Han berättade om sin fru som skällt ut honom då han skulle köra bil i ösregn, för att han alltid glömde att sätta på vindrutetorkarna. ”Vad hon egentligen menade var att jag skulle vara försiktig. Rädsla och omtanke får vuxna att säger dumma saker, när de egentligen vill säga ’jag älskar dig”, förklarade han. Floyd var den förste som talade till mig som en människa, inte som ett barn. Det hände i ett badrum som hade fönster med utsikt över alperna en jul. Badrum, förstod jag, är således viktiga inte bara för naturbehov, utan också för sinnlighet, förälskelse, vackra vyer och förtroliga samtal. Det doftade snö i den kyliga luften och vi gick hemåt. Ett varmt bad, kanske? – tänkte jag.