Kultur

Folkhem och modernism

Folkhem och modernism.
FOTO: Ålstens fastighetsbyrå.
Björn Gustavsson
Från 1932 till 1976 styrde socialdemokraterna Sverige, och i det folkhemsbygge som startade då hade inte minst bostadsbyggandet en framskjuten roll. 1928 formulerade S-ledaren Per-Albin Hansson sin berömda vision om det svenska ”folkhemmet” som ett klasslöst samhälle. Socialdemokraterna ville, bokstavligen, bygga ett nytt Sverige.

Hädanefter skulle arbetarklassen slippa mörka, trånga hyreskaserner, uppförda under det sena 1800-talets snabba industrialisering. Istället ville staten stödja boende i villaområden.

De villor som byggdes under tidigt 1900-tal var ytterst moderna jämfört med tidigare genomsnittsboenen. Elektricitet ersatte fotogenlampor. Kakelugnar och kaminer ersattes efterhand av vedpannor, och från mitten av århundradet oljepannor. Rinnande vatten och wc blev standard, liksom efter första världskriget även badrum och tvättstuga.

Stockholmsutställningen 1930 innebar ett brett genombrott för funktionalismen, med ideal hämtade från den tyska Bauhaus-rörelsen och från Le Corbusiers radikala arkitektur. Stadsdelar i Stockholm som Ålsten och Södra Ängby, uppförda i början av 30-talet, är typexempel på dåtidens bostadsvisioner. Från mitten av 1930-talet byggdes nästan alla villor i Sverige i funktionalistisk stil. Och till skillnad från 1900-talets första decennier engagerade sig nu kommunerna på ett helt annat sätt i planeringen av förortsområdena.

Bostadsbyggande och stadsplanering engagerade mängder av arkitekter, och många utländska stadsplanerare och journalister kom till Sverige för att studera det intensiva villabyggandet.

Under 1930-talet tillkom villaområden i större skala i alltfler svenska städer, delvis finansierade av statliga och kommunala medel. Villornas utseende blev också alltmer standardiserat, och exempelvis badrum blev standard. Efter andra världskriget hade alltfler inom medelklassen råd med bil, vilket betydde att även områden bortom spår- och järnvägar kunde exploateras.

Bostadsidealen mot slutet av 1930-talet beskrivs såhär i Bonniers konversationslexikon, tryckt 1939: ”Den moderna bostaden utformas icke främst med tanke på paradmässiga rumsfiler utan med hänsyn till dess i planen klart framträdande funktionselement: köksavdelning, dagrumsavdelning och sovrumsavdelning. Som en ledande princip har för alla bostäder uppställts kravet på ett stort gemensamt vardagsrum och många men gärna små sovrum, helst ett för varje person.”

Slutligen en titt på villapriserna. Här några exempel från dåtida DN-annonser: År 1917 kostade en femrumsvilla med stor trädgård och utsikt över Vaxholmsfjärden i Stockholm 16 000 kronor. Det motsvarar idag 451 000. Bara fem år senare, 1922, såldes en villa på Lidingö ”med 4 stora rum, jungfrukammare, kök och blomsterrum” samt skogstomt med fruktträdgård för 10 000 kronor. Eller 250 000 i dagens penningvärde.

Jag kontaktar Ulf Jonstad på Statistiska centralbyråns enhet för prisstatistik. Han bekräftar att dåtidens villapriser faktiskt var så låga, relativt sett:
– Enligt de publicerade KPI-talen stämmer faktiskt beräkningen. Däremot blir prisindex abstrakt över tid.


Fakta:

År 2016 ökade villapriserna i genomsnitt 9 procent. Men det är inte i storstäderna ökningstakten är starkast. Mest ökade villapriserna i Kalix, där de gick upp med hela 48 procent! Detta följt av Vingåker (+45 %), Sävsjö (+40 %), Kungsör (+40), Åtvidaberg (+38), Eda (+33) (enligt uppgifter från Booli).

I Stockholm har prisökningarna bromsat upp. Under sista kvartalet 2016 minskade budgivningarna och den genomsnittliga försäljningstiden blev längre.


Foto i toppen: Ålstens fastighetsbyrå.