Krönikor Kultur

Tyst i huvudet

Tyst i huvudet.
Henry Bronett
Skriven av Henry Bronett

Vi satt på kafé. Croissant och cortado (hälften espresso, hälften varm mjölk), gott!
”Sällan blir det riktigt tyst. Det vrids och vänds på ting ständigt härinne.”, svarade jag.

Det är så innan orden kommer ut på papper. Jag promenerar flera mil i dagar och dividerar med mig själv om vad som ska hända i en berättelse.
Tjattret kan bli riktigt plågsamt, särskilt om många karaktärer är inblandade.
Det blir ett fasligt liv innanför pannbenet då.

TV är ju ett sätt att få tyst i huvudet, falla ner i soffan, stirra på en serie. Fast jag blir oftast rastlös och trött på samma gång av det.
Sitta på en kudde och meditera kan hjälpa, men är inte lätt och det blir inte nödvändigtvis tyst, ibland tvärtom!
”Tomglo” är bra. Min kompis Marie-Louise kallar det så (med tjockt ”-glo” för hon är från Dalarna). Kvällar på landet då allt har stillat sig är sköna på terrassen. Där kan jag ”tomglo” över trädtopparna länge, även om det inte alltid blir tyst.

Men det finns en sak som alltid får tyst i huvudet på mig. Det var Andrea Femerstrand som visade mig hur. Hon är tecknare och när vi gjorde barnboken: ”Gnuffarna på Bamseklo”, dök hon upp en dag för att visa mig några skisser och hade med sig en fyrklöver.
”Hur många har du hittat i år då, va?” frågade hon uppkäftigt.
”Jag letar aldrig, jag hittar aldrig”, svarade jag buttert.

Min mor tillhör samma kategori människor som Andrea. De sätter sig i gräset och vips har de hittat fem eller åtta stycken! Sådan är inte jag. Jag hade aldrig hittat ens en endaste fyrklöver innan. Fast Andreas fråga var så utmanande att jag måste försöka igen. Att på tomten, i skogen, i parken eller varhelst det växer klöver stanna till fem minuter eller tio är skönt. Och även om jag inte hittade värst många, märkte jag att det faktiskt blev tyst i huvudet!

Jag blir nog aldrig bra på att hitta fyrklövrar. Men att sitta still ett tag, stå där en stund, låta det bli tyst i huvudet räcker. Det stressar av, ger energi och tilltalar tävlingsmänniskan i mig på ett lustfyllt sätt. Fyrklöverletning är en utmärkt sport som kräver endast koncentration. Och ibland, plötsligt hittar jag trots allt en, om ingen ser då, tar jag ett glädjeskutt och ropar ”tjohoo!”. Kanske skickar jag ett sms till Andrea.

Hemma pressar jag fyrklövern i någon lämplig bok och kanske ger jag bort den till någon jag vill överraska.
Det är en bra tid att sitta en stund i gräset, leta fyrklöver medan humlor landar på blomstren.
Kanske blir det ett ”Tjohoo!”, kanske inte. Hur det än blir, blir det åtminstone tyst i huvudet en stund och det räcker bra.