Profiler

Jag hade velat vara en dansfluga på väggen

Andreas Lundstedt
Foto: Peter Knutson
I augusti får vi se en helt ny sida av Alcazar-sångaren Andreas Lundstedt. Då programleder han den nya SVT-satsningen ”I will survive” – om discoeran på 70- och 80-talen – och lotsar tittarna genom tid, rum och riktigt häftig musik.

Han är ett riktigt energiknippe, Alcazar-sångaren Andreas Lundstedt. Han öser superlativer över erfarenheten med programmet, som kom till efter en idé kläckt av honom själv.
― Jag har alltid drömt om att få leda ett teveprogram och att få göra en programserie om discomusikens framväxt kändes klockrent för mig. Så jag gick upp till SVT och presenterade min idé, men hade väl inga förväntningar. Men de älskade idén, jag kopplades ihop med en producent och på den vägen är det. Jag trodde faktiskt inte att det fanns ett hål att fylla gällande discomusik, men det fanns det tydligen, säger Andreas, som tycker att han skänker trovärdighet åt programmet genom sitt gedigna intresse för musikgenren och sin erfarenhet som sångare i ett band som fått discostämpel.

I programmet – som är tänkt att vara både folkbildande och musiknördigt – på sex delar lotsar han tittarna genom historien och till de fysiska platser i Orlando, New York City och Los Angeles där discoeran föddes och efterlämnade spår. Han berättar att hans initiala ambition var att få prata med de allra största stjärnorna från tiden då det begav sig, men efter ett tag förstod han att det var minst lika spännande att prata med dem som var med och som jobbade bakom kulisserna. De som stod lite vid sidan om.
― Jag hade planerat att prata med giganter som John Travolta, som ju hade huvudrollen i kultfilmen ”Saturday night fever”. I stället fick jag träffa en av de skådisar som hade en mindre roll i filmen och hon hade massor av roliga, intressanta saker att berätta, säger Andreas och tillägger att han har lärt sig massor om discoeran, saker han inte hade en aning om innan han gav sig ut på sin resa.

Han gillar känslan av att vara lite av en ciceron, även om han också bidrar med egna tolkningar av discolåtar i programmet. På så sätt ger han musiken sin personliga prägel, samtidigt som han varsamt för tittarna fram genom discons historia och kända platser, bland annat kända Studio 54 i New York City där Bianca Jagger en natt kom inridande på en vit häst. Det var galet och glammigt på en och samma gång.

Discomusiken föddes i slutet av 60-talet ur funken och växte till en lättsammare funk som tilltalade fler. I början var det en musikrörelse som omfamnade alla, homosexuella, män, kvinnor, svarta.
― Alla var välkomna. Senare kom drogerna in i bilden och så småningom HIV och aids, säger Andreas, som själv minns discomusiken som ljöd i barndomshemmet; hans mamma spelade gärna Baccara och YMCA på skivspelaren och buggade runt hemma med sin son.
Men själv var han för liten – han föddes 1972 – för att ha upplevt discorean på dansgolvet. Det är något han beklagar.
― Haha, tänk om man hade fått vara med då. Antagligen hade jag jobbat i en bar på Studio 54 med bar överkropp och jag hade förmodligen smittats av HIV och dött ung. Men om jag får drömma fritt så hade jag velat jobba bakom kulisserna och fått vara med och bygga upp och skapa denna musik och miljö. Kanske som back-uppsångare till exempel. Jag hade velat göra skillnad, men mera som en discofluga på väggen än som leadsinger, säger Andreas med ett leende.

Skillnad har han förstås gjort för många genom sin roll som sångare i Alcazar. Han älskar musiken och gruppen – men nu, efter 20 år, är det dags att bryta sig loss och stå på egna ben.
― Ja, så är det. Vid årsskiftet går vi skilda vägar. Vi känner att det är dags nu, när vi fortfarande är på topp, säger Andreas, som dock ser fram emot gruppens sista turné under hösten.

Ju äldre jag  blir,  desto mer hemma i mig själv känner jag mig

Han har Alcazar att tacka för så mycket. De har vuxit musikaliskt, har nått stora framgångar och är älskade av publiken. Gruppmedlemmar har bytts ut genom åren, men stadgan och sammanhållningen är konstant.
― När egot tar över blir det aldrig bra, men vi har vart duktiga på att ta ner varandra på jorden. Jag tror att det är en av anledningarna till att vi har orkat jobba ihop så länge, säger Andreas.
Hans egen drivkraft som musiker och sångare är att han aldrig ser sig som färdig. Det finns alltid något nytt att lära sig.
― Jag utvecklas hela tiden sångmässigt och jag vill fortsätta att utmana mig själv och utvecklas som människa, säger han och tillägger med ett leende att han fortfarande, efter alla år, tycker att det är helt galet och fantastiskt att hans drömmar har gått i uppfyllelse, att han har fått förmånen att syssla med det han älskar mest.
― Ju äldre jag blir desto mer hemma i mig själv känner jag mig. Jag har inget behov av att göra mig till för andra. Jag har också hittat mig själv sångmässigt i dag och tror mer på mig själv, det känns jättebra. Musiken är ju för mig ett sätt att kommunicera och det spelar kanske inte jättestor roll om jag inte är den allra bästa sångaren. Det handlar inte om det, utan om ett behov av att uttrycka sig säger han.

Han beskriver sig själv som friare och kanske lyckligare än någonsin, trots att rynkorna är fler.
― Förut var jag mer fåfäng, men nu bryr jag mig inte så mycket. Jag har slutat springa på alla bollar och är mer selektiv, också när det gäller att hitta kärleken. Jag är singel, men letar inte längre aktivt efter en partner. När det händer så händer det, säger han sakta.
Han ser framtiden an med tillförsikt och är övertygad om att han kommer att hitta sin egen musikaliska väg och röst efter Alcazar. Kanske blir det en stillsammare version av Andreas vi får se. En Andreas utan glittriga brallor och blinkande discokulor, sittande vid en piano.


Fakta:

Namn: Andreas Lundstedt
Ålder: 43
Bor: i Stockholm
Gör: sångare och artist i gruppen Alcazar. Aktuell med SVT-serien ” I will survive” i augusti.


Bilden i toppen: Peter Knutson