Sonen får sina äppelbitar och ostmacka och kanske får han varm choklad. Ibland då han ser lite frusen och extra sömnig ut, får han det. Kan inte låta bli, då jag ser hur trött han är om morgonen. Det är mörkret, det börjar ta ut sin rätt. För ännu är det mörkt om morgonen där vi bor, det märks på oss. Vi säger mindre, orkar mindre och vi vill inte så mycket. Det är nästan påtagligt. Som om vi bär på det och nu då vi släpat omkring med det hela vintern, hukar vi nästan en aning under bördan. Mörkertyngdsbärandet börjar ta ut sin rätt.

Just denna morgon får han varm choklad, jag ser att det behövs lite extra. Och vi gör det vi ska, automatiskt som en koreografi, en dans, var morgon i vintermörkret. Just det vi ska, precis så mycket som behövs, för att spara energi. Tänder lampor gör jag överallt, så vi ska förstå att det är morgon. In och ut från badrummet går vi, han packar skolväska, gymnastikskor, böcker, jag ställer fram frukost och så sitter vi. Ännu säger vi inget. Jag läser morgonnyheterna, inte särskilt muntert. Han äter, dricker, vi tuggar, sväljer. Ibland möts våra blickar. ”Gott?”, frågar jag, han nickar. Jag visar på klockan, det är dags. Han reser sig, ställer undan disken idag (ja faktiskt!) och innan han yr iväg, ger han mig en stor kram och slänger sedan åt mig ett:

”Ja, men hejdå pappa!”

Samtidigt som jag ropar, slänger han igen dörren med en knall:

”Hej, försiktigt över gatan, det är mörkt och stäng dörren, släng inte igen den!”.

”Bom!”, låter det efter honom.

Vi är trötta nu i mörkret… men nu börjar det. Det vänder. Äntligen börjar jorden luta sig åt rätt håll igen. Astronomerna vet. Deras observationer sedan årtusenden talar om att jorden vid den här tiden lutar sig allt mer åt solen, åt ljuset, och vi får gryning igen. Jag gläds åt den tanken, särskilt nu. Har glädje i att veta och lite tröst ibland. Tänk, att jorden tar oss med! Hon gör det i en hastighet av 107.200 kilometer i timmen. Fast vi inte känner det, forsar hon fram med oss i universum, runt solen. Det är nästan så jag känner hur det kittlar i magen då jag tänker på det! Det är tryggt att veta. I mörka tider, turbulenta och osäkra tider, i oförutsägbara tider som nu, finns trygghet i att veta det. Det ger lite perspektiv.

För vad vi människor än hittar på här, så är hon generös vår jord med oss. Hon tar oss ändå med mot ljuset, vad vi än gör. Hon snurrar med oss mot sol och vår nu. Jag finner stort hopp och energi i den vetskapen. Det är förlåtande och väldigt hoppfullt.

Läs mer om vår krönikör Henry Bronett på www.bronett.se.