Det hörs i tempot ännu så här i början av augusti då jag sitter ute och skriver. För även om regnen avlöst varandra och solen i alla fall i våra trakter endast mer sällan tittat fram, så är allt ändå mycket mer i vila. Det hörs i tempot.

Bilstarterna är inte alls lika frekventa om tidiga morgnar vid fem eller sextiden. Långt färre människor än vanligt är på väg till något arbete. I Stockholm är det i och för sig fullt av dem, precis som det brukar vara, fast de flanerar med kamera om magarna, pekar på slottet och mot gamla stan och säger åt sina barn som fått mer än nog av alla möjliga sevärdheter, att skynda på för färjan mot Drottningholm hägrar efter nästa rödljus. Och vid rödljusen står de flesta kvar i lugn och ro och väntar på grönt. Inte som annars, kastar sig ut i sista sekunden för att nästan bli påkörda av något vresigt åk, bara för att tjäna några extra sekunder på väg till arbetet. Till och med fåglarna tar igen sig och kvittrar inte så mycket. Lojt piper de, lite sömnigt gömda i lövverken. De vilar efter allt kringflaxande i jakt på luftplankton, efter alla gräl med kråkor, skator och alla gånger de hindrat rovdjur från att komma åt äggen. De har gjort allt för att deras ungar ska få kläckas ifred, få mat och bli flygfärdiga. Nu tar allt igen sig, det hörs i tempot. I suset från åkrarna hörs det, där vinden leker med det som växer och väntar på slåtter. Och rosor har jag blivit förtjust i. Tänk är det kanske åldern att jag intresserar mig för sådant plötsligt, eller syns de kanske bättre när tempot blir mänskligt? ”Ghislaine de Feligonde”, årets ros 2015, fick jag lära mig av en trädgårdsmästare. Han berättade det medan jag stoppade näsan i en vacker oemotståndlig ros. Orange, åt det korallröda. Den doftade juvligt och vore den en kvinna, följde jag säkert med henne varthelst hon ville! Den ska jag gärna ha vid terassen mot husväggen nästa år. Och så körsbärsträdet, det finaste, käraste av allt vi har hos oss. Hon mognar nu och snart får vi mörka, sura, härliga körsbär. Snart kan vi plocka dem och sedan förtjust sitta på terassen och spotta kärnor. Kanske blir stenknäcken glad för det?

Ännu hörs det i tempot, det mänskliga, vilan och lugnet. Även om det snart blir en annan klang. Ord som ’måste’ och ’deadline’ (live-line vore så mycket trevligare!), eller: ”Det här är sista veckan”, kommer snart att smyga sig in.

Och jag tänker att jag vill ta ett eftersommarlöfte, som ett nyårslöfte. Jag vill försöka ta med mig lite av det här tempot, hur det hörs och känns nu. Tiden som jag annars tror mig inte ha (även om den ju finns där). Lugnet som blir ur detta tempo, tiden att hälsa, le och bli förtjust i dofter fast semestern är över. Jag ska ta med mig lite av det, låta mänskligheten höras tydligare i tempot också när hösten tar vid.

Läs mer om vår krönikör Henry Bronett på www.bronett.se.

KONTAKTA OSS?

Skicka ett mail till info@villatidningen.se eller ring oss direkt på 018-10 37 40.
Boka annons? Klicka in dig här.