Henry Bronett – är sommaren redan över?
Är sommaren redan över? Så fort det gick, tänker jag och ser på molnen som hänger lågt kring husknutarna. Diset gör allt tystare. Mjukare blir allt i färgen och jorddofterna tydligare. Det finns svamp härikring nu, det doftar peppar. Säkert är det kantareller och kanske blodriska. Båda gör sig fint med smör och vitlök i pannan på en toast. Det blev så påtagligt sommarns slut, då vädret, skiftade så här. För fram till helt nyss har jag kunnat lura mig själv lite, med; ”En dag till, inte än för solen värmer ju! Det håller i sig till…”
Men idag i början av september då kastanjer och äppelträd har börjat provsläppa sina frukter inför den ordentliga höstpremiären, då det verkliga bombardemanget (ja för den som inte plockar!) börjar. Så är det svårt att låtsas sensommar. Och visst är det härligt då äpplen och andra tunga frukter, dunsar i backen. En asp här, har redan börjat visa höstfärger också. De saftiga bladen, blev gula plötsligt som över en natt. Och en vacker burk plommonmarmelad ”från Stina 2015”, har jag också fått. Ett kärt hösttecken, från kär vän. Syrlig och väldigt god är den och jag får uppamma stor disciplin för att inte bege mig till kylskåpet beväpnad med sked och göra slut på den med en gång.
Jag sitter på terrassen och ser mig om. Jo vissa saker skulle allt behöva göras. Antingen gör jag dem nu innan det blir ordentlig frost, eller… Som vägen upp till huset, den behöver ordnas till. Lite för många hjulspår, slirspår som grävt gropar i den. Singel och en vält behövs, borde ringa grannen och be om hjälp. Han är duktig, vet hur man gör och sköter vägarna här ikring också om vintern. Javars, eller så gör jag det till sommarn kanske? Det håller ju ett tag till ändå. Huset kanske behöver målas? Nä, det får verkligen bli till sommarn! Staketet kring terrassen blev ändå väldigt fin, det får räcka för den här gången. Och jag sitter och nöjer mig med att tänka, så skönt att det inte är akut, fast det borde göras. Så är det med hus, det finns alltid något som bordes. Ändå kan det vänta till senare. Det rasar ju inte, det är inte akut, inte än. Det är som med en cirkus. Ständigt finns något som bordes. Man kan alltid skruva någonstans, såga, hamra, sy ihop, riva isär, byta ut eller ansa på något. Men det kan vänta en stund till, det är inte akut, inte än. Den ständiga balansgången mellan ”det är lugnt” och ”om det inte sker nu blir det akut!”. En balansgång mellan att få sitta i en soffa framför en brasa kanske, med en bok och något att dricka, eller bege sig till källarn, till stegen och verktygen. Jag vet många kring mig här som älskar pysslet. Själv får jag erkänna att jag inte är en pysslare. Att göra det som bordes, det gör jag strax innan jag absolut måste, fast helst inte när det kan vänta lite till. Det jag finner verklig glädje i är vedhuggningen. Den bereder mig stort nöje. Att stå framför kubben en eftermiddag och veva på. Ljudet och doften av trä. Att ge sig i lag med en granrot, och bearbeta den tills den ger upp, är härligt. Då tänker jag på allt möjligt i början. Fast efter ett tag, slutar jag äntligen tänka. Det blir meditativt. Jon Kabat Zin som kom på det här med mindfulness, att andas ordentligt och komma ner i varv bort från stress – han hade gillat det här med kontemplativ vedhuggning. Det vore något på företagskonferenserna det, att hugga i ved. Så flyter tankarna lite planlöst, en söndag i höstens början på terrassen. Här sitter jag ännu i diset med en filt och anteckningar till en ny bok och te med en gnutta honung. Här väntar jag på att hösten riktigt ska sätta igång.
