En doft av äpplen

2024-03-28

Vi satt på bryggan i hösten jag och Lars, en gammal vän. Han hade ringt, varit lite nedstämd. Just kommen från en begravning var han. En klasskamrat som gått bort alldeles för tidigt. Lars sa att det skulle vara skönt med lite sällskap och därför satt vi på bryggan nu.

En kvinna i kanske lite väl högklackat för promenad på strand och brygga, med ett par väldigt stora, mörka solglasögon kom vinglandes och släpandes på en kärra. När hon närmade sig tappade hon balansen och kärran stötte till min cykel som stått uppställd mot ett träd. Cykeln föll som en fura. Kvinnan gjorde ingen vidare ansträngning att lyfta upp den, om hon ens märkt att hon stött till den. Istället rättade hon till sina solglasögon och fortsatte med kärran. Med visst besvär lyckades hon sedan dra den från stranden upp på bryggan och stötte sedan till mig. Inte heller då sa hon något och jag blev riktigt irriterad. ”Hon kunde väl ändå säga förlåt!?”, viskade jag till Lars. Men han reste sig upp, gick fram till den högklackade i solglasögon och frågade istället om han fick hjälpa till?

”Det ser vingligt ut det där!”, sa han och tog vänligt över kärran. Kvinnans hållning förändrades genast. Med en lättad suck föll hennes spända axlar på plats och hon log nästan lyckligt genom solglasögonen! ”Oh ja, hemskt gärna!” Sa hon och förklarade att barn väntade på hämtning sedan en halvtimma, ändå måste båten tömmas nu för tid var bokad att dra upp den på land innan vintern och maten var inte ens påbörjad hemma! Idiotiskt dumt att bjuda in gäster just den här kvällen, menade hon och ryckte uppgivet på axlarna. Hennes man var en sann bohem och hon älskade honom nästan lika mycket som barnen, fast inte precis var han en hejare på plane-ring. Som vanligt hade hon blivit kvar att ta hand om allt!

Vi hjälptes henne att tömma båten. Tillsammans baxade vi sedan kärran från bryggan upp på land och fram till den asfalterade vägen. Härifrån skulle hon klara sig fint, lovade hon. Vi fick var sin innerligt tacksamma kram, hon pekade i riktning åt sitt hus och lovade ”ge igen”, för vår vänlighet snart!

Vi gick tillbaka till bryggan. På vägen lyfte jag upp min cykel och ställde tillbaka den mot trädet. Sedan satte vi oss igen.

”Tack”, sa jag. Lars undrade för vad. ”För att du påminner mig om att ta ett steg fram, besvära mig om att vara vänlig istället för att försvinna i småaktighet. Så dumt att välja att bli kränkt och irriterad istället för att hjälpa till.” Svarade jag. ”Ja. Vänlighet borde jag visat min klasskamrat mer av, vi går bort alldeles för tidigt vet du…” Sa han eftertänksamt och lade en hand på min axel.

Vi satt länge på bryggan den dagen. Solen dansade på vågorna, himlen var alldeles sprakande, underbart, klarblå och det doftade friskt av höst, ibland av äpplen.


KONTAKTA OSS?

Skicka ett mail till info@villatidningen.se eller ring oss direkt på 018-10 37 40.
Boka annons? Klicka in dig här.