Jag arbetar med att färdigställa utställningen ”reflektioner” som har premiär under ”Kulturnatten” i Stockholm på Etnografiska Muséet. Den berör ögonblick, stunder som till en början kanske inte verkar så betydelsefulla. Stunder som blir det, kanske först efter ett par år. Reflektioner kring våra liv och dess mening.

Det har säkert med åldern att göra. Det är tydligt att jag har mindre framför mig, än bakom mig nu. Då kommer sådana här funderingar. Det säger min mamma i alla fall. Hon borde veta som ska fylla 85 snart. Fast det är inte fråga om ett bokslut, inte än för min del. Inte på väldigt länge än, hoppas jag! Snarare är det en vaksamhet kring vad jag varit och är med om, och vad jag lämnat och lämnar ifrån mig.

Mitt hus betyder mycket i det sammanhanget. I högre grad än att bo i lägenhet, det är min erfarenhet, märker jag avtrycken i och kring huset. De är mycket tydligare än i en lägenhet. Det är för det första uppenbart att jag förvaltar något, som är mitt bara för ögonblicket. Huset stod långt innan jag fick flytta in och bryr jag mig tillräckligt, kommer det stå kvar också åt min son och kanske även hans barn kan ta över en dag, om de vill.

Överallt dit jag vänder mig vid huset, både på insidan och ute på tomten, finns fullt av ögonblick som nu betyder något. Inte i form av möbler, tavlor, fågelbord eller böcker, utan platser i och kring huset där något skett.

Vissa ögonblick blir allt viktigare med åren.

Vid den långa uppförsbacken till vårt hus flög min son genom februarivintern på sitt tefat och tjöt högt av förtjusning. Vi hade ordnat en ordentlig isbana hela vägen från huset med ett ordentligt hopp. Var gång jag kommer hem, tänker jag på hans min och det lyckliga tjutet.
Lite högre upp står en väldig gran som jag pratar med ibland. Ånä, försök inte, jag vet minsann att många pratar med träd. Ni har säkert ett särskilt, och ni vet precis som jag  att de lyssnar. Min är en väldig gran som varit särskilt förstående då jag gick igenom en skilsmässa.

Dessutom är granen mycket lämplig att leka kull kring. I ett hörn på tomten växer smultron om sommarn. Både vänner och familj har suttit på huk där och trätt smultron på strå. Deras ansikten då de vänder sig om mot mig, är väldigt levande. Vänliga leenden, lyckliga och strån fulla av röda smultron värmer i februarikylan. I början kan sådana minnen inte ens har vara synliga för mig, fast nu märks de. Vissa ögonblick blir allt viktigare med åren.

Kanske är det för att de visar ett sammanhang där jag finns. Det ger mening. Vi finns när någon skrattar och ler åt oss, med oss. Mina konturer blir tydligare för jag vet att här grälade vi. Och du var väldigt arg. Arg för jag betydde något för dig.

Reflektioner över existensen kan man ha på många plan. Både andliga och praktiska. Där det andliga och det praktiska flyter samman till något uppstår det meningsfulla, så upplever jag det. När vi finns i ett sammanhang, där vi känner att vi är älskade och märker att vi betyder något för andra.

Att få äga ett hus, att söka förvalta det efter förmåga och kanske kunna lämna ifrån sig till nästa generation, hjälper stort att tillföra mening för mig.

Så går några reflektioner här i februarikylan inför en utställning som kommer först i april.