Henry Bronett – att älska sig själv

2024-11-23

Chopins etyder passar i hösten. Även om jag inte är en anhängare av dessa årstiders tilltagande mörker. Ett mörker som tränger sig in under dörrspringor, mellan glipor i trägolv och blir kvar särkilt i hörnen kring vår soffa verkar det. Nej, jag tillhör dem som inte älskar de mörkare årstiderna. Jag blir lätt luguber, som man sa förr.

Fast i år kanske det finns hopp. Efter ett samtal med en god vän. Hon sa något som blev kvar efter vi lagt på. Ett litet hopp, ett frö, en tanke har börjat växa.

Istället för att kröka rygg under mörkrets tyngd, grimaschera som en fotbollsspelare som blivit orätt-vist fälld på plan, eller gå med knuten näve i fickan, så kanske jag kan göra något annat den här gången? Om jag inte springer ifrån alltsammans, söker skydd undan mörkret, utan istället kanske gör det uthärdligt? Det finns ju sådant jag tycker om, det som gör senhösten och det annalkande vintermörkret inte bara uthärdligt utan till och med, vågar jag säga vackert?

Då jag talade med min goda vän i telefon som var på väg hem, berättade hon att hon hängt upp nya gardiner, särskilt för årstiden. Hon använde färger som hon tyckte extra mycket om nu. Hon hade tagit fram andra kuddar också, dukat, satt fram nya ljus och gjort hemtrevligt åt sig. Hon berättade så målande om de färger och dofter hon hade ordnat för sig och som väntade på henne hemma, att jag inte kunde låta bli att uttrycka min beundran för det arbete hon lagt ner på att göra det så fint och vackert. ”Som du skulle få främmande!”, sa jag och hon svarade på bredaste dalmål (ja hon är kulla): ”Varför skulle jag inte göra lika vackert och trivsamt för mig som till främmande? Så ofta det står i tidningar och coacher av alla möjliga slag talar om att vi ska älska oss själva, jamen jag älskar mig själv och förtjänar att komma till ett hem jag trivs i. Det finns god mat och dofter och färger jag tycker om. Varför skulle mitt hem återspegla det jäkt och höga tempo jag annars finns i? Tvärtom! Det är så jag tar jag hand om mig själv. Att älska sig själv är inte bara en floskel vet du Henry, det kräver att man gör något för sig själv på allvar!”

Och jag har börjat fundera på Chopins tolv etyder, de jag tycker passar till hösten, gärna i Pollinis tolkning. Doften av Gravensteiner som finns nu och lampor kan jag tända på dagen, med samma ljusfrekvens som solens. Sådant lättar verkligen på mörkret en aning. Och jag ska besvära mig om att hålla kontakt med vänner lite extra, då känns det mindre ensamt. Närhet till andra, goda böcker och Chopin passar till den tystare årstid som smyger sig in nu. Och denna gång tänker jag inte fly, jag stannar modigt och gör sådant jag tycker om. Det blir etyder i att älska sig själv.

Läs mer om vår krönikör Henry Bronett på www.bronett.se.

RELATERADE ARTIKLAR

KONTAKTA OSS?

Skicka ett mail till info@villatidningen.se eller ring oss direkt på 018-10 37 40.
Boka annons? Klicka in dig här.