Henry Bronett – ”Photovolatic module”
Idag gjorde jag sällskap en bit med son mot skolan. Hunden behövde gå ut och influensan som envist dröjt sig kvar och var inne på andra veckan behövde jag få visa lite motstånd, i ren självrespekt! Vi talade energi, elektricitet, Edison och Tesla, glödlampor och slöseri med energi. Han hade läst om gamla glödlampor som alstrar för mycket värme. Det var ett exempel på slöseri med energi det. Fast å andra sidan innehåller nya lampor gifter och lyser i frekvenser som kanske inte är bra för människor, svarar jag. Och vi möts i hur livet är. Aldrig enkelt, ofta komplicerat och antingen eller på en gång. Han är elva och kliver allt mer och nyfiket in i världen, där sanningen inte är helt enkel.
På väg hem är jag tröttare, tycker synd om mig för influensan. Och det evigt gråa vintervädret, gör inget bättre. Hur kan det bara fortgå dag efter dag, i detta gråa? Det är något elakt över det hela, brottsligt är det! Minns knappt hur solen ser ut annat än på vykort. Fick ett igår. En irriterande munter vän skriver: ”Härligt väder, njuter, äter gott. Skönt i sol. Kram!” Alpers vitklädda toppar och granar i tjocksnö under en knallgult, sprakande solblåhimmel. Och som det inte var nog, skriver han ”kram”! En sådan irriterande glad hälsning. Det tänker jag moloken, medan snön knarrar under fötterna. Eller är det minaknän? Jo, säkert är det knäna som knarrar. Usch! Buttertrött, en riktig surgubbe! Fattas bara att jag fräser och blir vresig nu också. Avskyr när jag kommer på mig själv med att vara en karikatyr på mig själv – särskilt en sur en!
Först blir jag varse talgoxen. Uppkäftigt på en kal gren, talar den om för sura kråkor att maka på sig. Och där en skugga, solen tittat fram! Och där en tant i en fantastisk rödvirkad mösskreation, med fladdrande tygbit som blomma. Det är lite Esther Williams över henne. Ni vet hon i filmer från fyrtiotalets Hollywood. Esther i alla möjliga poolsituationer, i alla möjliga badmössor och baddräkter, med fladdrande blommor och musik och hela vattenbaletten! Bredvid tanten står en rastlös Chihuahua (möjligen är det en hamster?), i rosa koppel med facettstenar som kastar tusen katter i solljuset. Tanten still som en lemur mot solen, lapandes värme. Voffen rastlöst undrande varför de inte går vidare mot något att lyfta benet mot bara? Och överallt droppar droppar, ur stuprännor halkar isbitar, fasadfaller istappar mot gatsten. Rännilar, raskar över vägen och så tanten den levande solpanelen, energilaperskan. Jag ger henne en puss på kinden och säger att hon ser fin ut. Hon ser kanske lite förskräckt på mig, men jag förklarar glatt: ”förlåt, solsting!” och då skrattar hon. Det är verkligen som att komma ur en lång mörk tunnel nu, att mötas av ljus och sol. Det är inte vår än, men hon övar sig och bara det gör livet så mycket uthärdligare.
