Veteranbilen – en livsstil

Profilbild
De billiga bruksbilar jag hade på 70-talet kunde i dag vara omhuldade vete­ran­bilar: min röda tre­växlade Volvo PV -60, den knattrigt puttrande två­taktssaaben från -65, halv­­amerikanskt elegant­a Peugeot 404 -69, och hand­växlade Renault R 4 ”Laban”; den fulsnygga lådbil som älskades av franska bönder likaväl som av svenska intellektuella.

Jan Tägt, generalsekre-terare i Motorhistoriska riksförbundet, betraktar åldersstigna bilar som en viktig del av vårt kultur­arv. Förbundet bildades 1969 mot bakgrund av skärpta krav på utrustning och beskaffenhet på fordon.

– Vår roll är att säkerställa att nya och framtida krav inte får genomslag på de fordon som är 30 år eller äldre så att dessa kan bevaras i det utförande de hade när de lämnade tillverkaren.

Hur har intresset för veteranbilar utvecklats?

– Från det att intresset för de äldre fordonen väcktes var det från början ett fåtal som värnade fordonen för framtiden.

Det blev successivt fler och på 50-talet fanns en etablerad rörelse med flera klubbar i Sverige. Sedan har intresset bara ökat. Idag finns hundratusentals fordon bevarade som underhålls och bruk­as i ringa omfattning, framförallt sommartid.

Vid vår förra undersökning kördes genom­snittsbilen knappt 80 mil per år. Medianåldern för bilar var för två år sedan 60 år.

Varför så stort intresse för gamla bilar i Sverige?

– Få om ens något land kan mäta sig med Sverige vad gäller fordon som är 30 år eller äldre i relation till befolkningen. Det har möjliggjorts genom god ekonomi över tid, och att vi sluppit krigens härj­ningar. Vi bor glest och det finns gott om lador, logar, förråd och nedlagda fabrikslokaler. Det finns ett genuint intresse kring fordonen och deras historia. På samma sätt finns det mängder med ytterst kvalificerade hantverkare inom vårt område.

Anders Läck, ordförande i Sveriges äldsta veteranbilsklubb, Automobilhistoriska klubben, konstaterar att bilsamlandet är på uppgång. Han gläds särskilt åt ”ett nymornat intresse för de allra äldsta fordonen, från tiden innan 1930”.

Via Trafikanalys i Östersund får jag veta att det finns 377 966 bilar äldre än trettio år, vilket mot­svarar 7 procent av den totala fordonsparken (en kraftig ökning jämfört med 1995, då motsvarade siffror var 2 procent). Jag granskar även transportstyrelsens statistik. Antalet veteranfordon, särskilt 50-talsbilar, är påfallande högt i inlands­länen; från Värmland upp till Västerbotten. Där återfinns det verkliga ”raggar­bilsbältet”. Flest registrerade veteranbilar finns från tillverkningsåren 1975, 1984 och 1965. Från tiden fram till första världskriget återstår endast några hundratal bilar.

För många har bilen (och bussen) varit det enda färdmedlet, trots järnvägen. Minnena är många. I vårt gles land finns det även många lador och garage att ’gömma’ klenoder i. Varför slänga saker när man kan lagra? Skickliga hantverkare och arbetare har kunnat renovera gamla fordon själva istället för att lämna bort dem till professionella renoverare. Svensk veteranfordonshobby har utövare i alla samhällslager, inte bara i de högsta, som fallet kan vara på kontinenten.

Att svenskamerikaner skickade hem bilder på sig själva vid bilar de haft råd att köpa ’over there’ hör också till. Liksom att restau­ranger och pubar inte tillhört vår historia. Dricka alkohol och möta motsatt kön har i små samhällen och städer skett i bilar.

Sommartid arrangeras åtskilliga bilträffar. Power big meet i Västerås och Classic car week i Rättvik lockar hundratusentals besökare. Även arrangemangen på mindre orter, som i Sveg och Älvdalen, attra­herar många. Men observera: den här sortens evenemang existerade knappt i Sverige innan 1980-talet!

Bilveckan i Rättvik, CCW, som lanserades 1992, har på senare år präglats av tilltagande busliv; den så kallade
svansen har börjat dominera tillställningen.

Det vore spännandeatt göra en sociologiskt inriktad analys av veteranbilsintresset. Vurmen för gamla bilar må vara lika utbredd i socialgrupp 1 som i socialgrupp 3 – men utgångspunkterna skiljer sig ofta. Veteranbilsintresse har nog för övrigt inte alltid bara med själva fordonen att göra; jag tror att många människor, och av olika skäl, gärna uttrycker sig just genom sina bilar – och genom det sätt på vilket man använder dem.

KONTAKTA OSS?

Skicka ett mail till info@villatidningen.se eller ring oss direkt på 018-10 37 40.
Boka annons? Klicka in dig här.