Trots en lång och framgångsrik karriär som sångerska och skådespelare trivs Marianne Mörck allra bäst hemma i villan i Bunkeflostrand. Här kan hon vara sig själv och göra vad som faller henne in.

De flesta känner igen henne som karaktären Bigge i ”Bonusfamiljen”, där hon spelade mot Lill-Babs ”Gugge”. Senare i år är det dags för ännu en säsong av den populära serien och Marianne ser fram emot inspelningen – även om mycket har fått anpassas efter de rådande Coronarestriktionerna. Förutom ”Bonusfamiljen” kommer hon förhoppningsvis att turnera med sin enmansföreställning ”Britt-Marie var här” med Riksteatern. Trots att hon passerat 70 rullar jobben in som aldrig förr – och Marianne avser fortsätta så länge hon orkar och tycker det är kul. Hon är faktiskt bokad ända till 2023.

Kändisskapet i sig har hon dock aldrig eftersträvat – tvärtom. Hon skyr ytliga mingelpartyn och längtar alltid hem till katten Pysen och den egna sängen efter en föreställning.

— Jag är den som lämnar teatern först efter publikens tackapplåder, utbrister Marianne och beskriver hur hon vill sjunka genom golvet om hon råkar hamna bredvid någon kollega som girigt slickar i sig av publikens jubel och liksom…förhäver sig.

Själv är hon den mer anspråkslösa sorten. Hon får ofta snälla brev med önskemål om en pratstund och tar emot gåvor av alla de slag. Bland annat Kinderägg-figurer, som hon samlar på. Idag är hon uppe 35 000 och samlingen bara växer.

Och jo, det händer att hon ringer upp och pratar med trägna brevskrivare.
— På något sätt måste jag ju svara när de är så snälla och vänliga mot mig, säger Marianne, som numera gör vad som faller henne in. Det underlättas naturligtvis av att hon bor själv. Här i huset är hon drottning, ingen kan komma och peka finger eller ha synpunkter på hur hon lever och hon berättar att hon får ett härligt ”burr” i bröstet bara av att tänka på det.

— Jag njuter av min frihet varje dag. Jag kan ligga kvar i sängen hur länge jag vill, åka iväg och äta lax och potatis på restaurang om jag vill…jag är ordningsam med vissa saker, som sopsortering, medan jag är en slarver när det gäller annat. Jag firar mitt ego genom att låta kläder ligga kvar på golvet, de blir som spår efter mig i huset. Att slippa ta hänsyn och behöva säga förlåt för ditt och datt är jätteskönt, konstaterar Marianne glatt och tillägger att hon bott själv i femton år nu och aldrig kommer att släppa en karl över sin tröskel igen. I förhållanden har hon oftast varit den som vikt sig och gått undan. Det har varit mycket sårade känslor, kraftansträngningar och anpassningar för att göra partnerna nöjda.

— Tills jag kom till en punkt när jag kände att nu räcker det. Många undrar om jag inte vill träffa någon, om det inte blir ensamt. Men nej, jag är inte ensam! Jag är själv, jag har valt det och trivs med det. Jag står stadigt på jorden och har levt färdigt mitt samboliv, barnen är vuxna. Nu är det min tur.

Marianne menar att hon hela livet har låtit sig styras av andra; föräldrar och män och normer. Hon är adopterad och växte upp med stränga och strikta föräldrar som inte tillät henne utveckla sina kreativa talanger. Att sjunga och jobba på teater var inget för en flicka vars pappa var sjökapten, vad skulle släkt och vänner säga – möjligen kunde hon få sjunga på sin fritid. Men Marianne var inte den som lät sig nedslås och så snart hon gått ut flickskolan tog hon tag i sina drömmar. Hon utbildade sig till operasångerska och skådespelare. Rollerna har varit många genom åren och hon har älskat varje sekund.

Vad driver henne att fortsätta arbeta långt efter pensionsåldern?
— Delvis beror det på att jag var på barnhem i nio månader som liten. Mina adoptivföräldrar lämnade bort mig för att de skulle till sjöss, mamma var medföljande. Man funderar ju på hur de tänkte… att lämna bort ett barn de nyss hade fått. Under den perioden lärde jag mig att använda mig av min fantasi. Det var min hemlighet att jag byggde fjädrar som blev till vingar och som gjorde att jag kunde flyga. Jag drömmer fortfarande att jag flyger, säger Marianne, som med hjälp av sitt hemliga fantasirum skapade en alldeles egen värld som var bara hennes. Det gav henne styrkan att senare i livet resa sig upp även när tillvaron rämnade. Den innersta kärnan kom ingen åt.

Marianne beskriver sig själv som en introvert person som också är en smula blyg, även om hon kan vara nog så babblig i rätt sammanhang.
— Jag har alltid blivit bortvald och varit annorlunda. Min unga mamma tvingades adoptera bort mig och i skolan var jag den där ”clownen” som inte riktigt fattade grejen med killar och smink och ”tjejsnack”. Det har präglat mig. Därför vantrivs jag i dag på glammiga premiärer och kindpussande mingel, jag går aldrig på sådant. Jag har inte så lätt att vara social utan sitter helst i ett hörn och iakttar, diskar eller stannar i min loge. Jag har inga väninnor utan trivs bäst med killar, gärna homosexuella, de ser mig som en människa, säger Marianne och berättar att hon föredrar mindre sammanhang där man kan prata med varandra på riktigt och på djupet.

Sedan många år bor hon i en villa i Bunkeflostrand, som vännerna skämtsamt kallar för ”bunkern”, eftersom hon sällan går ut och gardinerna alltid är fördragna. Huset var från början ett 70-talstrist gulbrunt hus. Men med varsam hand har Marianne låtit renovera det till en ljus och luftig drömkåk. Hon har bytt fönster och satt in altandörrar och har skapat en stor terrass på övervåningen, som hon hyr ut. Huset ligger vackert nära Öresundsbron. Nu under Corona har hon förstås tillbringat extra mycket tid i hemmet, vilket hon knappast klagar på.
— Jag älskar att vara hemma! Jag är vanligtvis ute så mycket när jag jobbar att det känns helt fantastiskt att få vara hemma och rå mig själv.

Fakta:

Namn: Marianne Mörck
Ålder: 71
Bor: I en villa i Bunkeflostrand i Skåne
Familj: Två vuxna barn och två barnbarn
Gör: Skådespelare och sångerska

Foto: Linus Hallsénius/TV4/C More