”Spåren efter tidigare ägare var den bästa överraskningen”

Maria Zaitzewsky Rundgren

2006 köpte byggnadsantikvarien Erika Åberg och maken Björn ett nedgånget hus från 1911, tre mil söder om Gävle. Visionen var att restaurera det och skapa ett drömhem. Drygt tolv år, mycket svett och två barn senare blev de äntligen klara.

Som barn flyttade Erika Åberg runt mycket, så när hon och maken Björn 2006 bestämde sig för att köpa den vackert belägna gården utanför Gävle, klamrade hon sig fast vid tanken på att hon måste slå rot här. Detta skulle bli hennes hem. Helst för all framtid.
Att huset hade stora renoveringsbehov såg hon som en utmaning, trots att varken hon eller Björn hade någon erfarenhet. Som byggnadsantikvarie har hon visserligen stora kunskaper om hur man lyfter fram och bevarar byggnaders kvalitéer – men restaurerat ett helt hus själv hade hon inte.
Så här i efterhand ser hon med vemod tillbaka på åren då tillvaron kretsade kring renoveringen av det cirka 100 kvadratmeter stora huset.

Här bor Erika Åberg tillsammans med sin man Björn i sitt varsamt renoverade drömhus.

— En epok är över, så är det. Byggdammet är borta, nu kan vi leva i vårt hus fullt ut med de bekvämligheter ett modernt hem behöver. Men visst har det varit jobbigt. Och samtidigt roligt. För även om renoveringen har stått i fokus har husprojektet samtidigt varit en del av livet. En bra lärdom är att allt går med tålamod och ett långsiktigt tänk. Att sätta upp delmål är bra. För det tar mer tid och kraft än man anar, säger Erika, som medger att det har funnits ögonblick då hon har undrat vad de gett sig in på.
Som när den ruttna takkupan äntligen revs och de fann sig själva stående under bar himmel. I sin nyutkomna bok ”Byggnadsvård”, beskriver hon ett byggkaos utan dess like. I täckjacka och mössa klev hon missmodigt runt bland sågspån, avsågade rör och annat bråte.
”Det var inte det här jag hade sett framför mig när vi köpte huset! Snarare hade jag målat upp bilden av hur vi stod under äppelträden och kittade fönster”, skriver Erika.
Nej romantiskt och lätt var det sällan, snarare massor av hårt arbete. Om det skriver hon inlevelsefullt i sin nya bok, som på ett heltäckande sätt tar upp alltifrån konkreta byggtips till jämställdhets- och miljöfrågor. Boken växte fram efter att Erika börjat blogga om huset. Hon fick en massa följdfrågor och tvingades formulera sig om både stort och smått.

Att renovera ett hus tar mer tid och kraft än man anar, säger Erika, som tipsar om att sätta upp delmål. FOTO: FOTO: Chhatwal-&-Jonsson

— Jag ville bjussa på det jobbiga och inte bara lägga upp snygga efter-bilder, säger Erika och återvänder till den där takkupan, som blev något av projektets ground-zero-moment.
När den försvann fick de tillfälligt flytta ifrån huset, eftersom kylan trängde in överallt. Och under de veckor då köket renoverades och det inte fanns rinnande vatten fick Erika bokstavligen känna på hur man levde förr.
— Vi fick klara oss på trettiotre liter vatten per person och dygn. Det skulle räcka till disk, tvätt, toabesök. Jobbigt, men det gick! Något jag lärt mig under den här resan är ödmjukhet. Det är nyttigt att inse hur bra vi har det i dag, men också att man faktiskt vänjer sig snabbt, säger hon.
En så här omfattande renovering kan antingen göra parrelationen starkare – eller i värsta fall leda till skilsmässa. För Erika och Björn har det mestadels fungerat bra att arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål.
— I början var det lite skavigt när vi insåg att vi gillar olika inredningsstilar. Björn föredrar äldre stil, medan jag älskar funkis från 40- och 50-talet. En av de saker jag föll för i huset var köket med sina platsbyggda och praktiska funkisskåp. Men vi har lärt oss att kompromissa, säger Erika och berättar att det bitvis har varit svårt att hitta tid för kärleken och tvåsamheten – allt har gått i ett och med två småbarn har det varit svårt att hitta tid både till renoveringen och varandra.
— Samtidigt är det fint att se oss kämpa sida vid sida. Det har svetsat oss samman som par och vi känner oss väldigt stolta! Vi älskar båda att skapa och vara kreativa, även om Björn mestadels har hållit i projekterandet, medan jag har lagt mer energi på det kreativa och färgval. Jag har ett bra öga för färg och var dessutom intresserad av att ta reda på mer om husets historia. Vilket man ofta gör genom alla tapetlager, färglager och golv.
— Den bästa överraskningen under renoveringen var alla spår efter forna ägare. Alla nötta trösklar, originaltapeter från 20-talet och små meddelanden på gulnat papper som dök upp. Känslan av att här har andra levt sina liv, gått på golven och lagat mat är obeskrivlig och väcker nyfikenhet. Vad åt de? Vad pratade de om? Hur varmt var det inomhus? En superkraft jag gärna hade velat ha är att kunna resa bakåt i tiden!
Det märks att Erika älskar att känna historiens vingslag genom varje hammarslag och varje penseldrag. Genom tidigare ägare blir hon och hennes familj ännu en länk i en lång kedja som löper genom historien och förhoppningsvis in i framtiden. Det ger perspektiv på vår korta tid på jorden och de avtryck vi lämnar efter oss.

Genom alla tapetlager kan man ofta få mer information om hustets historia.

— Det känns meningsfullt att ta hand om huset till kommande generationer. Därför har vi valt att restaurera varsamt och försökt återanvända gamla gedigna material, snarare än köpa nytt. Det är ett enormt resursslöseri att riva ut ett fullt fungerande äldre kök till exempel. Det är positivt att återbruk nu har fått högre status, vi behöver minska vårt avtryck på miljön, säger Erika, som anser att vi inte bara ska fråga oss vad vi får i oss via maten utan också vad vi bor i.
Erika är stolt och nöjd med slutresultatet – även om det såklart alltid finns saker att förbättra och fila på i ett hus. Det rum hon mest gläds åt är biblioteket med sina platsbyggda bokhyllor och en återinstallerad kakelugn.
— Det var en dröm för oss att unna oss ett så ”lyxigt” rum. När vi för första gången tände kakelugnen gick det som ett andetag genom rummet. Vi älskar det sprakande ljudet av eld. Men den är också praktisk att ha vid strömavbrott. När man bor så nära naturen måste man fixa det mesta själv, så alternativa värmekällor behövs.
Känner de sig lite rastlösa nu när huset är färdigt?
Erika skrattar till.
— Nej, som tur är har vi flera byggnader på gården som vi kan rusta upp. Vårt senaste projekt är att bygga ett stort orangeri. Och så har vi numera höns och kaniner att ta hand om. Vi stortrivs med livet härute, som kombineras med kontor och skola i Gävle. På så viss har vi tillgång till både stad och land.

Fakta:

Namn: Erika Åberg
Ålder: 44
Familj: Maken Björn och barnen Milton, 12 och Eleonora, 9
Gör: Byggnadsantikvarie, bloggare, skribent. Aktuell med boken” Byggnadsvård” (Norstedts)

KONTAKTA OSS?

Skicka ett mail till info@villatidningen.se eller ring oss direkt på 018-10 37 40.
Boka annons? Klicka in dig här.