Jan och Gunnevi Johansson har bott i ett hus på landet i snart femton år. Den faluröda, idylliska villan ligger i den lilla byn Skärkind, mellan Linköping och Norrköping, nära skog och mark och de östgötska öppna vidderna. Här stortrivs de och döttrarna Karin, 13 och Stina, 12.

– Innan vi flyttade hit bodde vi i en lägenhet i Norrköping. Det fungerade bra, men vi drömde om att bo mer lantligt. Vi är båda uppvuxna i mindre orter och gillar att leva nära naturen och helst i ett eget hus. Så vi började kolla runt efter en lantvilla och hittade till sist den här, säger Jan och berättar att de föll direkt när de såg det äldre, charmiga trähuset som byggdes någon gång efter 1938.

– Vi har papper på att det fanns bygglov på tomten 1938. Men exakt när själva huset byggdes vet vi inte. Men gissningsvis ungefär då, säger han.
När Jan och Gunnevi flyttade hit hade det förstås hänt en hel del sedan huset res-tes. Det hade byggts ut och renoverats i omgångar. Idag är boytan på 112 kvadratmeter i två våningar plus 60 kvadratmeter källare. Här finns tre rymliga sovrum och två toaletter samt bastu. För Gunnevi, som har finskt påbrå, är bastu ett måste!

– Vi har egentligen inte gjort så mycket sedan vi flyttade in. Vi har förstås målat om och tapetserat, men planlösningen är densamma. Vi tycker att det fungerar bra för oss, säger Gunnevi och tillägger att de dock nyligen byggde ett separat dubbelgarage med en stor övervåning som fungerar som hobbyrum.

Huset värms upp med en oljepanna med pellets. Familjen spenderar cirka 20 000 kronor per år på pellets. Cirka 6000 kronor tillkommer i elkostnader.

När vi flyttade in fanns här bara en gammal oljepanna.

– När vi flyttade in fanns här bara en gammal oljepanna. Så vi valde att använda pelletsbrännare för att få ner kostnaderna. Dessutom har vi tilläggsisolerat vinden med ecofiber. Vi märker en klar skillnad och upplever att huset har blivit mindre dragigt efter isoleringen, säger Jan.

Bägge tycker att det finns många fördelar med att bo i en lantvilla – drömmen om livet på landet infriades verkligen med råge.

– Det är ett billigt boende. Det är lugnt och tyst, man slipper buller och grannar inpå knuten. Det är bara att öppna dörren och gå rakt ut i naturen. Man hör fågelkvitter och upplever årstidsväxlingarna på ett helt annat sätt än inne i stan, säger Gunnevi och tillägger att tidigare var de tvungna att åka iväg om de ville komma ut i naturen. Nu har de skogen utanför dörren.

Tomten är också stor – 1400 kvadratmeter – och här vistas familjen ofta ute på den vidsträckta gräsmattan. På baksidan bor två gotländska kaniner; döttrarnas husdjur. De hade gärna haft fler husdjur, som katt eller hund, men Jan är allergisk, så det går inte. Dessutom arbetar både Jan och Gunnevi långa dagar och är borta mycket.

Trots en stor och fin tomt har det inte blivit någon köksträdgård, berättar Gunnevi med ett leende.

– Jag är inte så jätteintresserad. När barnen var små odlade jag lite morötter och sallad. Men nu nöjer vi oss med bärbuskar. Jag lägger hellre tid på annat än trädgårdsarbete!

Även om fördelarna med att bo i en lantvilla överväger, så finns det förstås nackdelar. Man är alltid hänvisad till att transportera sig med bil och familjen har två bilar av det skälet. Döttrarna måste åka skolskjuts och besök hos kompisar innebär lämning och hämtning.

– Det är svårare att vara spontan när man bor på landet. Har man glömt att köpa något i affären är det bara att gilla läget. Man åker inte två mil för att köpa någon krydda som man har missat. Och spontanbesök av vänner kan man glömma. Här måste man planera besöken, eftersom det är lite krångligt att ta sig hit, säger Gunnevi och tillägger att vintertid kan det kännas väldigt mörkt och dystert. Då kan det avskilda läget upplevas som lite isolerat.

– Men å andra sidan är snön verkligen vit här! in-flikar Jan, som inte skulle kunna tänka sig att flytta tillbaka till stan igen.

– Nej, jag uppskattar verkligen att komma hem efter en dag på jobbet. Jag behöver den där ställtiden det tar att åka hem. Jag varvar ner och ett lugn infinner sig lagom tills jag kommer fram. Här på landet känner man ingen stress.

Foto i toppen: Maria Zaitzewsky