Enligt Havs- och vattenmyndigheten finns det idag uppskattningsvis närmare en miljon enskilda avlopp i Sverige som orsakar miljö- och hälsorisker på många håll i Sverige.

Enligt miljöbalken 9 kap 1 § definieras utsläpp av avloppsvatten som miljöfarlig verksamhet. Detta gäller allt utsläpp av avloppsvatten, även små enskilda avlopp. Utsläppen kan orsaka miljö- och hälsoproblem och det finns därför ett krav på att avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. Utsläpp av avloppsvatten som inte renats tillräckligt från fosfor bidrar till övergödning.

Det finns ingen exakt juridisk definition av enskilda avlopp, men vanligtvis menar man avloppsanläggningar som inte är anslutna till det kommunala avloppsnätet. De boende ansvarar själva för sin avloppshantering om de står utanför det kommunala avloppsnätet och ansvarar även för att löpande kont-
rollera att den fungerar. Enskilt avlopp kräver tillstånd, eller skriftlig anmälan till miljökontoret i den kommun där fastigheten är belägen och det är fastighetsägarens ansvar att ansöka om tillstånd för nyanläggning eller ombyggnation av avloppsanläggning. Vidare har kommunerna olika krav på innehållet i ansökan; det är således de lokala förutsättningarna som avgör vilka krav som gäller, det vill säga hur hög skyddsnivå som bör ställas. Kravet på rening blir betydligt högre i tättbefolkade områden eller områden med känsliga sjöar och vattendrag.

Den 1 januari 2007 infördes miljösanktionsavgift på 3 000-5 000 kr för den som utan tillstånd eller anmälan inrättar en enskild avloppsanordning. Vidare måste fastighetsägaren, som enligt lag räknas som verksamhetsutövare, visa att anläggningen uppfyller och följer kommunala regler och krav för avlopp avseende, exempelvis anläggningens placering, underhåll och så vidare. Reglerna i miljöbalken anger inga specifika krav för hur avloppsvatten skall renas eller hur noga reningen måste vara, utan endast att det skall behandlas så att människors hälsa och miljön skyddas samt att en bedömning skall göras av nyttan med åtgärderna i jämförelse med kostnaden; den så kallade skälighetsprincipen. Om avloppet inte uppfyller lagens krav är utsläpp från anläggningen förbjuden. Vidare kan kommunen besluta att anläggningen inte får användas om avloppet inte uppfyller kraven trots att det sedan tidigare finns ett tillstånd.

Naturvårdsverket har gett ut allmänna råd om små avloppsanordningar (NFS 2006:7) som anger vilka krav som kan ställas på små avlopp. Dessa råd bygger på funktionskrav, det vill säga att råden avser vilken rening anläggningarna skall klara. Hur den enskilda avloppsanläggningen skall utformas avgörs av de lokala förhållandena.

I ett rättsfall från 2013 fann Mark- och miljödomstolen att en avloppsanordning inte var godtagbar enligt miljölagstiftningen utan måste byggas om. Miljö-
och byggnadsnämnden i Ystads kommun förbjöd utsläpp av avloppsvatten från WC och BDT (bad-, disk- och tvätt avlopp) via trekammarbrunn med öppet utsläpp till dike. Fastighetsägaren kunde inte visa att anläggningen uppfyllde gällande krav på rening och hade heller inte inkommit med förslag på åtgärder trots upprepade uppmaningar. Mark- och miljödomstolen anförde att det var fråga om direkt utsläpp till dike. Då diken är normalt sett att anse som vattendrag innebär det att direktutsläpp är förbjudet enligt 12 § FHM (Förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd). Kravet på rening i 9 kap. 7 § i miljöbalken innebär att infiltration eller likvärdig rening måste ske – detta hade inte skett i ovan nämnda fall.

Källor:

• Miljöbalken – Förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd
• Lagar och regler för dig med enskilt avlopp  – Länsstyrelsen, Västra Götalands län 2009
• Dom M 4298-12 – Mark- och miljödomstolen
• Enskilda avlopp – problem och möjligheter – JTI – Institutet för jordbruks- och miljöteknik
• Havs- och vattenmyndighetens hemsida